Om Arvselen

Om Arvelsens levande fäbod

Här kan du läsa om oss som bor i fäboden, om varför fäbodar har använts i Dalarna och i Malung, om ost- och smörtillverkning, om djuren som finns på Arvselens levande fäbod och mycket mer.

Vi som bor i fäboden

Hjärtligt välkomna hit till vårt hem ”Johans ” här i Arvselen.

 

Här bor jag Täpp Lars (född 1973) och mina barn Täpp Kerstin och Täpp Erik (födda 2004 respektive 2006) hela somrarna, från början av maj till början på september.

När det droppar från taken och snön smälter börjar längtan till fäboden växa och vi ser fram emot att åter få flytta till skogen med djuren. Här känns livet lätt och leken och sagorna är nära. Naturen och skogen är en fantastik plats arbeta på och leva i. Mina dagar är fyllda med slitigt jobb och underbara upplevelser i en vacker miljö. Jag har gjort valet att arbeta hårt och snabbt i en vacker miljö hellre än att stressa på ett kontor.

Barnens dagar är fyllda med lek och kreativitet, delaktighet och ansvar. Närheten till djuren och skogen som outsinlig källa till lek och påhitt fyller dagarna. Eldens sprakande en regnvädersdag ger värme och trygghet när böckernas texter ersätter vinterns surfande på internet.

 

Täpp Lars Arnesson

Varför finns det fäbodar

i Malung?

Svaret är enkelt, klimatet!

 

I de delar av världen där det finns fäbodar beror detta på klimatet och bristen på odlingsbar mark. Allt som växte på åkrarna hemma i byn och allt man kunde odla om somrarna var man tvungen att spara till mat och foder under den långa vintern. Lösningen blev att bygga enkla gårdar och byar för sommarbruk ca 5 till 30 km från hembyn. I fäboden kunde djuren beta fritt i skogen under sommaren. Fäbodkullorna som vaktade djuren kunde göra sommarens mjölk lagringsbar genom att förädla den till smör och ost som sparades till vintern. Klimatet var så hårt och markbristen så stor i Malung och i många andra dalasocknar att det åtgick två personers arbete för att skaffa mat till en person under vinterhalvåret, vilket gjorde att de alla kvinnor och män i arbetsför ålder och kondition blev tvungna att skaffa arbeten utanför Malungs gränser om vintern. Kvinnorna gick med gårdfarihandel söderut eller gick till Gästrikland och Hälsingland för att arbeta som ”kardkulllor” de kardade och spann ull och lin på de stora gårdarna. Männen gick med skinnhantering över stora delar av Sverige och Norge. De gick från by till by och beredde gårdarnas hudar till mjuka skinn och sydde fällar, kuddar, pälsar mm till gårdarnas folk.

 

Fäbodlivet var då som nu fyllt av tunga långa arbetsdagar men om sommaren går arbetet lättare att utföra och livet är lättare att leva. Fäboden låg långt från byn och många ”måsten” som fanns i byn fick aldrig följa med till fäboden. För många fäbodkullor blev livet i fäboden en skola och träning inför att ta hand om hus och hem i ett framtida äktenskap och man kan likna dåtidens upplevelse med dagens upplevelse av att flytta hemifrån första gången. Flickorna hade större frihet att göra som de ville på fäboden men också en mycket hård social press på sig att hålla snyggt och ordnat, rent och fint. Samt se till att djuren gav så mycket mjölk som möjligt under de korta sommarmånaderna. Under slutet av 1800-talet växte antalet djur på fäbodarna och detvar liv och rörelse överallt i skogarna. Samtidigt hade mycket folk från landsbygden flyttat in till dåtidens dammiga och illaluktande städer och började så småningom längta tillbaka till landsbygden och efter det ”ljuva livet på en fäbod” Det började produceras vykort med motiv från fäbodar och fäbodlivet fick ett sagans skimmer över sig. En saga fylld av hårt arbete och fantastiska upplevelser tillsammans med djuren och naturens alla växlingar.

 

Hjärtligt välkomna hit till min saga och min verklighet…

 

Djuren på fäboden

Jag vill presentera djuren här på fäboden för dig

 

I stora ladugården bor korna och getterna. Korna är fjällkor och getterna är av svensk lantras. I lilla ladugården bor kalvarna. Hönsen är av olika raser då jag tycker om mångfald och har svårt för enfald. Kaninerna är också blandningar av olika ursprung.

 

När man lever så nära djuren som vi gör på fäboden blir djuren personligheter och de har alla sina egenheter. Som kossan Signe som är nyfiken på allt som rör sig och älskar att vara med där det händer saker. Kossan Lina är saktmodig och nöjd, njuter av livet och att bara få vara. Geten Britta är full av upptåg och vill helst fika tillsammans med våra gäster.

 

Djuren i ladugården släpps ut på bete tidigt om morgonen när mjölkningen är avklarad och de får beta fritt hela dagen. Om kvällen när de ätit sig mätta på örter och gräs som växer i skogen kommer de hem

och vill in i ladugården för natten, till skydd för varg, björn, knott och mygg.

 

Denna dygnsrytm och skogsbetet ger en fantastisk, god och näringsrik mjölk som ger gott smör och välsmakande ostar.

Att göra ost

Det finns lika många sätt att göra ost som det finns stjärnor på himlen (nu kanske jag ljög men det är väldigt många i alla fall)

 

Här i Arvselen gör vi lite olika ostar men oftast värmer vi mjölken till 35 grader och häller i en skvätt filmjölk och lite löpe. Sedan får mjölken stå och löpa en knapp timme. Därefter värmer vi mjölken till 38 grader och rör sönder ostmassan. När mjölken fått stå ytterligare en stund tar vi upp ostmassan och lägger den i en ostform.

 

Dagen efter tar vi upp osten och gnider den med salt. Så ställer vi osten att torka några dagar så ytan blir hårdare. De första dygnen måste ostarna vändas flera gånger per dag för att inte tappa formen och torka ojämnt. De måste även få nya handdukar runt sig och hållas torra för att inte fel sorts mögel ska få fäste i den färska osten.

 

När man ystar är det väldigt mycket som spelar in för att få en bra ost, syrakultur, temperatur, tid, vad korna ätit, hur färsk mjölken är, osv.

 

En äldre fäbodkulla sa en gång

– Att göra ost är som att skaffa småbarn, de ska bytas på stup i ett.

Att göra smör

När korna mjölkats hälls mjölken i separatorn som med hjälp av centrifugalkraften separera mjölken och men får skummjölk (lättmjölk) och grädde.

I grädden hälls lite syrakultur (crème fraiche) och grädden får stå att syras. När smöret ska

kärnas värmer man upp den kalla syrade grädden till 14 grader och häller den i smörkärnan. Smörkärnan är tung att veva och oftast är det tio liter grädde som ska vevas runt för att bli smör.

 

Det tar mellan 10- 30 minuter för grädden att bli smör. Att det tar olika lång tid beror på många faktorer som vädret, syrakulturen, vad korna ätit och hur länge sedan de fick kalv mm. När grädden blivit smör tar man upp smöret ur smörkärnan och tvättar bort all kärnmjölk för att smöret skall hålla sig färskt längre. Av kärnmjölken som finns kvar i smörkärnan bakar vi bröd eller kokar kärnmjölksost. Smöret tvättas i kallt klart källvatten som kommer från brunnen som får sitt vatten från den vattenåder som ligger under den smala åsen eggen här i Arvselen. När smöret tvättats saltas det och är färdigt att äta.

 

I äldre tider var det lag på att smöret skulle innehålla en tiondel salt om det skulle säljas eller användas för att betala skatt. Denna lag var till för att inte smöret skulle härskna under den långa förvaringen. När smöret sedan skulle användas tvättade man smöret för att få bort saltet

Förr var man mycket rädd att trollen skulle förtrolla smöret så att det inte räckte till under vintern eller att de satte osmak på smöret. Då var det vanligt att man skar ett kors i smöret för att trollen skulle hålla sig borta eller att man daskade till smöret med sleven för att skrämma trollen så de höll sig undan.

Att göra messmör

Om man läser i livsmedelsskrifter står det att messmör är en biprodukt vid osttillverkning. Det finns inte en enda person som tillverkar eller som äter messmör som håller med om att det är en biprodukt.

Att göra ett gott messmör kräver mycket kunskap och mycket tålamod. Vasslan som bildas vid osttillverkning ska kokas i många timmar, för att allt vatten skall avdunsta.

 

Det tar 8 timmar att koka ner 40 liter vassla till 6 liter messmör. Under kokningen och framför allt under slutet av kokningen måste vasslan röras mycket för att inte brännans vid.

 

När vasslan kokats ner och fått grötliknande konsistensen är den färdig. För att få ett rundare messmör tillsätts grädde i önskad mängd under slutet av kokningen.

 

För att få ett slätt messmör rörs det kallt i vattenbad så fort kokningen avslutats. Om inte messmöret röres noga bildas sockerkristaller och messmöret blir ”sandigt”.

 

För att tillverka en mesost låter man messmöret koka ytterligare en stund och låter det rörda och avsvalnade messmöret stelna i en form.