Arvselen nämns redan på 1600-talet i en inventering över kvarnar och fäbodar. Den är en stor fäbod som långsamt men ständigt förändrats. Nya generationer efterföljer de gamla och kvar finns de avtryck som formar de efterkommande släktena.
Fäbodgården Johans byggdes år 1862 av äkta makarna Pä Anna Olsdotter och Johan Daniel Danielsson vilka gift sig några år tidigare och tagit över Daniels fädernegård Johans i Storbyn, Malung. Till Storbyn hörde då två fäbodvallar: Håberget, dit man flyttade om våren, respektive Skörisberget, dit flytten skedde på sensommaren. Det var bara det att Anna som skulle vara i fäbodarna om sommaren inte trivdes vare sig i Håberget eller på Skörisberget. Hon längtade hem till Arvselen där hon hade sina nära och kära. Där var hon uppväxt och visste precis var smultronen mognade först och var man fann de fetaste öringarna i bäcken. Anna fick en markbit av sin far och Daniel byggde henne en stuga mitt på eggen, den mycket smala rullstensås som löper genom Arvselen.
Arbetet med att bygga timmerhus i mitten av 1800-talet var hårt. Timret skulle huggas och fraktas fram på vinterföret för att sedan bilas och timras upp till ett boningshus. Anna var en lång och reslig kvinna medan Daniel var kort i rocken. Då han timrat stugan så hög som den idag är så bad Anna Daniel ”lägg på två stockvarv till”. Det var trots allt hon som skulle bo där om somrarna men det var Daniel som stod för byggandet och därmed bestämde hur det slutgiltiga resultatet skulle bli. Taket kom på plats helt enligt Daniels vilja och utan hänsyn till Annas uttryckliga önskan.
Några år efter att stugan stod färdig fraktades ladugården dit på vinterföret och Anna kunde ha korna hos sig istället för att gå till sin mor på andra sidan av vallen var gång hon skulle mjölka.
Idag, hundrafemtio år och sex generationer senare är det Anna och Daniels barnbarns barnbarns barn som förvaltar traditionerna och för kunskapen vidare. Därför betar det ännu fjällkor och getter i skogen och nykärnat guldgult smör bjuds till det hembakta brödet.
